Kata Tjuta, också känd som The Olgas, betyder många huvuden och representerar Anangus skapare och är därför ännu mer heliga berg. Fram till i mitten av 80-talet kunde folk bestiga dessa berg, men nu är det helt förbjudet. I och med att detta förbjöds skapades en del uppmärkta stigar som besökare kan ta för att se de magiska bergen.

Vi åkte runt lite och tittade på bergen och bestämde oss för att ta en av stigarna, Walpa Gorge Walk (walpa betyder vind). Låt mig måla en bild av förutsättningarna vi hade. Det var ca 16.30 lokal tid, temperaturen låg strax under 40 grader, solen stod högt i himlen och ingen skugga gick att få, flygarna surrade runt mitt flugnät (några hittade sig in under), vi hade varsin flaska med 750 ml vatten och jag hade ingen aning om hur lång den var. Den visades sig vara 2,6 km tur och retur. Låter inte så mkt, men då vill jag också lägga till att det var kuperad terräng med stenar. Med andra ord, maximal koncentration.

Initialt la jag på en rem, hade inte rört på mig så mycket under dagen. Vattnet började sina och målet var inte i sikte. Vi gick upp, vi gick ner lite, såg fantastisk natur (blå och gröna buskar som dessvärre inte gjorde sig så bra på bild), gick upp lite mer och nådde vårt mål. Vid det här laget insåg jag att jag tagit vatten över huvudet, eller snarare önskat att jag hade mer vatten. Jag började få värmeslag, men ville inte blir en Park Statistik.

Med en massa envishet och med ett steg åt gången påbörjade jag resan ner igen. Låt säga, det var länge sedan jag var så slut. Hade en mindre episod i London i somras då jag tog en långpromenad UTAN vatten, men detta slår det tillfället med hästlängder. Tack vare lite vatten från mammas flaska klarade jag hela resan ner.

Väl nere hittade mamma ett ställe där hon kunde fylla på våra vattenflaskor, så jag återvattnade mig själv (ja, jag vet, det är inte ett riktigt ord). Sen bar det av till toaletter och mer vatten. Mot kvällen hade jag nästan återhämtat mig.

Vad det värt det? Ja, det tycker jag definitivt att det var.

Kärt barn har många namn.

Aborginernas namn för denna sandstenen är Uluru. Men besiktningsmannen William Gosse såg stenen mot slutet av 1800-talet döpte han den till Ayers Rock, Ayers sten, efter en högt stående politiker i South Australia. Lite smörigt kan man tycka.

Men oavsett namn så används båda två i dagsläget. Det är en av de första ställena som officiellt har två namn, Uluru/Ayers Rock.

Om du tittar noga på bilden ser du den vackra regnbågen till vänster om stenen.

Ikväll bor vi på det lyxiga Ayers Rock Resort. Trots att det är det tredje resortet på resans gång märks det att detta ställe har både högre standard och fler turister. Duschen var fantastisk!