På måndag ska det bli sol och 27 grader varmt, säger mamma. Sol? Men då är ju jag hemma. Nästa så att jag kontaktar min chef och meddelar att jag inte kan komma hem förrän i slutet av nästa vecka.
Men inte skulle väl jag…? Nej, faktiskt inte. Så mina väskor packades klart och Lars skjutsade mamma och mig till Chatswood för att ta oss till flygplatsen kommunalt.
Vad är det som hänger i taket…?
Som tur var följer mamma med hela vägen till hotellet så att vi kan dumpa våra (läs mina) på mitt hotellrum och sedan ge oss ut på stan på äventyr.
Vi hamnade här, på Operabaren utanför Operahuset i Sydney. Lite pizza, lite vin och lite musik. Kan det bli bättre?
På lördag morgon åker jag hem igen, men då flyget går kl 06.00 (zzzzzzzzz) så har jag bokat ett hotell för sista natten. Så ikväll var sista middagen hemme.
Efter yxkastningen berättade mamma att hon bokat bord på hemlig restaurang så kom nyfikenheten. Den enda jag visste var att jag skulle bara påklädd och redo för avresa kl 19.30.
Vi hamnade på Limani Seafood Restaurant vid Narrabeen lake. Servitören berättade att om vi kommit lite tidigare så hade vi fått se solen.
Nåväl, vi beställde en seafood platter för tre. Och snacka om lyx. Hummer, jätteräkor, gigantiska jätteräkor, krabba, tre sorters ostron, pilgrimsmusslor, fishcakes, baby octopus, salt n pepper squid, barramundi, lax, rökt lax, grekisk sallad och en massa pommes.
Så gott, och så många fantastiska smaksensationer, säkert den bästa seafood platter jag ätit. Mums. Tack mamma och Lars!
Snart är det dags för mig att lämna regnet och komma tillbaka till Sverige igen. Så för att fira detta så smet mamma och jag iväg på en extremt Michaela-vänlig aktivitet. Kast med lite yxa.
Mamma och jag körde vårt alldeles egna lag. Vi hade tre event att genomföra; kast med liten yxa, döda ballonger med liten yxa och avslutningsvis kast med stor yxa.
Varje omgång var bäst av tre, utom balongerna. Där var det först till kvarn.
Och denna signerade vi innan eventet
Personalen gick igenom reglerna, med lite eqivoka instruktioner. Vi körde ett par testkast, mamma fastnade för tvåhandsgreppet, men jag är Viking! Inga två händer här, enhandsgrepp blev min metod. Och sen började allvaret.
Sida vid sida stod jag och mamma, äran var på spel och jag vann. Massor. Tills jag inte gjorde det längre.
Kast med liten yxa var min gren, vi spelade tre omgångar (5 kast per omgång) med bäst av tre och jag vann 2-0, 2-0 och avslutningsvis 2-1. Jag brillierade, fick 5 poängare efter fempoängare. Jag var helt enkelt fantastiskt.
Hybris, mina vänner. What goes up must come down.
Det började med ballongerna. Vi blåste upp 4 ballonger var och fäste vid tavlan. Jag skulle kunna skylla på att mamma knappt blåste upp en av ballongerna, men jag var minst lika ond. Mamma fick ner alla fyra, jag hade den sketna vita miniballongen kvar. Nåväl, en aktivitet kvar.
Big axe. Långt skaft där det krävdes dubbelgrepp. Övningsrundan gick bra, men när vi väl kom igång på allvar. Jag säger bara detta, håll dig borta från min mamma när hon har en stor yxa i handen. I hennes händer kommer den till önskat ställe.
Jag erkänner mig besegrad. Men gjorde med ödmjukhet. Skyllde på spöregn i ögonen på vägen tillbaka till bilen.
Du är inte ens säker på din veranda, säger min vän A-C när jag ännu en gång beklagade mig över regnet. Eller snarare, oron att få ännu en blodigel som vill sno mitt blod.
Men skratta bäst som skrattar sist. Mitt blod är fullt av alkohol, så det så!
Och än är jag inte död!
P.S. är på dunk nr 5 gällande portvin sedan min ankomst till Australien, varje dunk innehåller 4 liter fakeport (får inte heta port utanför Portugal). Nejdå, jag har inte ett problem…
Njuter av en trevlig kväll på uteplatsen. Regnet har slutat, men det är fortfarande varmt och skönt. Mamma och jag har delat på lite bubbel med chark- och ostbricka. Och lite tjejsnack (Lars är på kvällsaktivitet).
Plötsligt kryper det något svart på mammas handled, ca 1,5 cm lång, en mm bred. Påtalade detta till mamma som ryckte till och tog sedan hushållspapper och tog fast den och klämde hårt. Jag fnissade lite, och fortsatte dricka mitt bubbel.
Någon minut senare kände jag något som sög i mitt finger! Jag tittar dit och vad ser jag? EN JÄVLA BLODIGEL. Miniformat, som mammas, men iiiiiii. Ta bort den!
Sen blev det snabbt in i huset och jag kliar mig över hela kroppen. Inbillar mig att dessa varelser kryper överallt! Mamma säger att hon inte ser några, men iiiiii. Och sen fick jag en glad portvin.
Du vet att det spöregnar när det är vattnet från himlen som kommer in i ögonen istället för poolvattnet. Och när du ser regndropparna studsa över 30 cm i poolen.
Regn, regn och mera regn. Vi är inne i en riktig regnperiod här i Sydney. Jag kan räkna på min hand hur många soldagar vi haft sen jag kom hit i början av mars. Och enligt prognosen ska det regna till maj månad. Och då kommer den normala regnperioden.
Ett stilla höstregn har ingen dött av, men när det spöregnar så är det en helt annan fråga. Vatten förstör, inte bara hus men vägar. Efter det första riktiga spöregnet uppmärksammade jag att det var en massa hål i vägarna när regnvattnet försvann från vägarna. Efter närmare efterforskning (frågade mamma) visade det sig att det var en konsekvens av forsregnet.
En del hål lagades snabbt, andra har inte lagats än. Och tydligen har dessa hål orsakat ett antal punkteringar. För varför kolla vägen när du kör? Men jag har ju inget körkort, så det kanske inte är något som bilister har koll på?
P.S. Har varit dålig på att simma detta år, men trots regnet (eller pga regnet) så blev det en simtur för mig efter kvällens portvinstund. Runt 20 grader i luften, 21 i vattnet?
Idag fyller min äldsta syster år, och idag är det första gången på länge som jag firat hennes födelsedag på födelsedagen.
Em ville på på Powerhouse museum, typ Teknisla Museet tillsammans med några av hennes vänner med barn. Och vem är jag att säga nej? Och för övrigt tycker jag att interaktiva museum är roligare med barn. Och kul hade vi.
Min systers partner berättade om en person som skulle jämföra att hålla en fågel eller en annan. ”… holding a xxx-bird or a Cockatoo”. Problemet var att han uttalade Cockatoo som Cock-or-two. Bara min systers partner reagerade på detta.
Nåväl, idag hamnade jag och mamma på Cockatoo Island, men såg varken fågeln eller det andra under vårt besök. Inte heller sattes vi i finkan. Denna ö var, som så mkt annat här, från början en ö för Londons fångar.
Mamma och jag vandrade runt i regnet, såg oss omkring, åt lunch och sög åt oss historian. Ska definitivt komma tillbaka hit, och då ta de guidade turen i fängelset. Hade dåliga skor och det regnade, så vi valde att inte göra det idag.
Det finns mycket som jag gillar med Australien, men vissa saker gillar jag inte, som t.ex. kackerlackor!
Satt och åt frukost med mamma och Lars, fåglarna kvittrade, lite rått i luften (det har regnat under natten) men väldigt fridfullt. Och plötsligt klättrar Herr Kackerlacka upp på bordet.
Han tar en promenad runt brickan som mamma/Lars bar ut sin frukost på. Han tittar upp på oss som om han vore en katt.
Men, då vi inte uppskattar kackerlackor på matbordet/i huset/på uteplatsen så tog Lars min bit hushållspapper och skred till verket. Sen var det bara begravningen kvar!
Nej, jag vill inte veta vart den hamnade. Nej, jag vill inte se liket (vill inte ens minnas den som den var). Nej, jag vill inte höra mer om kackerlackor (Lars första var i Japan, mamma på Kanarieöarna och min i Grekland).
Jag går tillbaka till mitt mantra: Jag såg ingen kackerlacka, det finns inga kackerlackor!
När jag kom hit hängde det fyra plastormar i mitt fönster. Anledningen var att vissa fåglar kommer också knackar på fönstret, men ser de ormar så låter de bli.
Och det funkar, typ. Det var en morgon när en fågel, noisy minor, flög fram till fönstret och började knacka på det.
Nåväl, jag får stå ut med ormarna, och försöka ignorera dessa nattetid.
Restips Sydney och Australien 