När solen väl gick ner tystnade äntligen cikadorna. Helt plötsligt kunde man höra sina tankar igen. Jag vill inte påstå att jag hade tankar så tystnaden var total.

Sen tände vi lampan och började spela spel. Och då kom de lilla krypen på besök. De flesta styrde vingarna mot mitt hår och min hästsvans. För varje djur skrek jag högt och ljudligt, hela campingplatsen hörde nog mig.

På bilden ovan har vi mitt nya hatobjekt,  cikadan. Som för övrigt va väldigt förtjust i blondiner!