The Voice – inspelningen

Wow, det var värt väntetiden!

Coacher för den Australienska showen är: Delta Goodrem (känd australiensisk sångare), Joel Madden, Seal och Ricky Martin (ny coach för säsong 2).

16 sångare, 16 nummer PLUS ett nummer med coacharna. Sångarna var stundtals fantastiskta, fenomenala och ibland bara ok. Jag och Emelie satt vid sidan av scenen så att vi hela tiden kunde se Ricky Martin som diggade musiken och i pauserna småflörtade med publiken.

Jag kände att mitt tonårshjärta slog extra hårt då jag såg Ricky Martin live. Han är minst lika söt som han var på 90-talet då jag dansade till ”Living the vida loca”. Jag ville plocka upp honom och släpa hem honom till min grotta (neandertalare? jag? jajamensan).

Efter 8 nummer fick publiken en kort toapaus (vi fick nämligen inte röra oss från våra platser). Några gick tydligen vilse under pausen då flera platser var tomma efteråt. Och det ser så illa ut med tomma platser i tv-rutan. Så min och Emelies sektion fick omplacera oss till andra sidan scenen. Borta var Ricky Martin, men vi fick istället se Seal och Joel tydligare (Joel var för övrigt mkt uppmärksam på publiken och vad vi tyckte och tänkte om musiken och deras kommentarer till deltagarna). Vi kunde även se Delta och Ricky bättre när deras stolar var vända mot sångaren.

Den absolut största skillnaden mellan första sidan och andra sidan av scenen var att vi kommer att synas ganska väl under andra halvleken. Vi blev ombädda, vi flera tillfällen, att klappa hela tiden medan sångaren gick av scenen (för det är då vi främst kommer att ses i tv). Helt plötsligt känner jag mig ganska glad över att detta är en Australiensisk produktion 🙂

Tusen tack, Emelie, för att du tog med mig på detta. Det blev verkligen jättelyckat när vi väl kom in,

The Voice – inför inspelningen

Enligt biljetterna skulle vi vara på plats kl 16.00, för att inte missa eventet/inte få plats bestämde jag och Emelie oss för att vara där en timme innan start… Eller vad VI trodde var starten.

När kl var 15.30 hade vi fyllt i en blankett om att vi förstått regler och dyl och blivit visade till en plats på en sluttande gräsplätt där vi snällt skulle vänta tills vi blev insläppta.

Vi väntade och väntade och väntade. Tiden tickade på, raderna med åskådare fylldes på. Klockan hann bli såväl fyra som fem som halv sex innan något hände för oss. Kvart i sex fick vi gå in och lämna fram våra biljetter, men du ska inte tro att vi fick gå hela vägen in. Nejdå, efter biljettkontrollen fick vi snällt vänta i en inhängnad (under tak denna gång). TIden gick och gick igen. Vid halv sju tittade jag och Emelie på varandra och kom överens om att om vi inte blivit insläppta när klockan var sju (exakt 19.00) så skulle vi gå därifrån, skippa inspelningen, äta middag (jag var vrålhungrid vid detta laget och benägen att äta upp en i publiken) och kanske se en film istället. Eller hjälpa Emelie att packa upp i hennes nya hem…

När klockan var en minut i sju började kön röra sig. Dags för show!