Dagen började med regn, men efter regn kommer solsken.
Efter en ganska vanlig söndag, med storhandling och lunch på Warringah Mall så bestämde vi oss för att åka ner till Dee Why Beach för att bada. Jag lyckades hitta en plats i skuggan, då jag helt inte vill bränna mig, och läste en stund. Mamma och Lars hade strandstolar att sitta på, men jag hittade en bättre plats.
Tittade snabbt upp från min bok och såg mamma i vattnet. Packade snabbt mer boken, slet av mig kläderna, parkerade allt hos Lars, och skyndade mig ner till havet för att joina mamma. Och lekte i vågorna ett tag. Det är inte alls synd om mig.
Vad är en beach bod? Jo, det är vilken jäkla kropp som helst på stranden.
Idag passade mamma och jag på åka till stranden. Det blev klassikern Dee Why, som har en fantastisk rock pool. Det är strålande sol och strax under 30 grader varmt. Och söndag.
Av någon underlig anledning verkar alla i trakten vilja bada idag, så vi hade lite svårt att hitta en parkeringsplats nära stranden. Efter lite sightseeing lyckades mamma hitta en plats att ställa bilen, men det var strax under 2 km bort. Så vi jagade skuggan och sicksackade mellan vägarna för att undvika att jag skulle bli stekt.
Och vi lyckades! Jag menar, jag lyckades att inte bränna mig. Badade lite i rock poolen, duschade, åt lunch och shoppade middag. En bra dag helt enkelt.
På måndag ska det bli sol och 27 grader varmt, säger mamma. Sol? Men då är ju jag hemma. Nästa så att jag kontaktar min chef och meddelar att jag inte kan komma hem förrän i slutet av nästa vecka.
Men inte skulle väl jag…? Nej, faktiskt inte. Så mina väskor packades klart och Lars skjutsade mamma och mig till Chatswood för att ta oss till flygplatsen kommunalt.
Vad är det som hänger i taket…?
Som tur var följer mamma med hela vägen till hotellet så att vi kan dumpa våra (läs mina) på mitt hotellrum och sedan ge oss ut på stan på äventyr.
Vi hamnade här, på Operabaren utanför Operahuset i Sydney. Lite pizza, lite vin och lite musik. Kan det bli bättre?
Snart är det dags för mig att lämna regnet och komma tillbaka till Sverige igen. Så för att fira detta så smet mamma och jag iväg på en extremt Michaela-vänlig aktivitet. Kast med lite yxa.
Mamma och jag körde vårt alldeles egna lag. Vi hade tre event att genomföra; kast med liten yxa, döda ballonger med liten yxa och avslutningsvis kast med stor yxa.
Varje omgång var bäst av tre, utom balongerna. Där var det först till kvarn.
Och denna signerade vi innan eventet
Personalen gick igenom reglerna, med lite eqivoka instruktioner. Vi körde ett par testkast, mamma fastnade för tvåhandsgreppet, men jag är Viking! Inga två händer här, enhandsgrepp blev min metod. Och sen började allvaret.
Sida vid sida stod jag och mamma, äran var på spel och jag vann. Massor. Tills jag inte gjorde det längre.
Kast med liten yxa var min gren, vi spelade tre omgångar (5 kast per omgång) med bäst av tre och jag vann 2-0, 2-0 och avslutningsvis 2-1. Jag brillierade, fick 5 poängare efter fempoängare. Jag var helt enkelt fantastiskt.
Hybris, mina vänner. What goes up must come down.
Det började med ballongerna. Vi blåste upp 4 ballonger var och fäste vid tavlan. Jag skulle kunna skylla på att mamma knappt blåste upp en av ballongerna, men jag var minst lika ond. Mamma fick ner alla fyra, jag hade den sketna vita miniballongen kvar. Nåväl, en aktivitet kvar.
Big axe. Långt skaft där det krävdes dubbelgrepp. Övningsrundan gick bra, men när vi väl kom igång på allvar. Jag säger bara detta, håll dig borta från min mamma när hon har en stor yxa i handen. I hennes händer kommer den till önskat ställe.
Jag erkänner mig besegrad. Men gjorde med ödmjukhet. Skyllde på spöregn i ögonen på vägen tillbaka till bilen.
Min systers partner berättade om en person som skulle jämföra att hålla en fågel eller en annan. ”… holding a xxx-bird or a Cockatoo”. Problemet var att han uttalade Cockatoo som Cock-or-two. Bara min systers partner reagerade på detta.
Nåväl, idag hamnade jag och mamma på Cockatoo Island, men såg varken fågeln eller det andra under vårt besök. Inte heller sattes vi i finkan. Denna ö var, som så mkt annat här, från början en ö för Londons fångar.
Mamma och jag vandrade runt i regnet, såg oss omkring, åt lunch och sög åt oss historian. Ska definitivt komma tillbaka hit, och då ta de guidade turen i fängelset. Hade dåliga skor och det regnade, så vi valde att inte göra det idag.
Det finns mycket som jag gillar med Australien, men vissa saker gillar jag inte, som t.ex. kackerlackor!
Satt och åt frukost med mamma och Lars, fåglarna kvittrade, lite rått i luften (det har regnat under natten) men väldigt fridfullt. Och plötsligt klättrar Herr Kackerlacka upp på bordet.
Han tar en promenad runt brickan som mamma/Lars bar ut sin frukost på. Han tittar upp på oss som om han vore en katt.
Men, då vi inte uppskattar kackerlackor på matbordet/i huset/på uteplatsen så tog Lars min bit hushållspapper och skred till verket. Sen var det bara begravningen kvar!
Nej, jag vill inte veta vart den hamnade. Nej, jag vill inte se liket (vill inte ens minnas den som den var). Nej, jag vill inte höra mer om kackerlackor (Lars första var i Japan, mamma på Kanarieöarna och min i Grekland).
Jag går tillbaka till mitt mantra: Jag såg ingen kackerlacka, det finns inga kackerlackor!
Ett stort tack till mamma, Lars och Emelie för denna vistelse. Jag har haft en underbar månad och mår fantastiskt, är både utvilad och glad.
Tack också till dig, kära läsare. Tack för att du ville följa med mig på resan, utan dig hade det inte varit lika roligt att skriva blogginläggen 🙂 Under denna resa har jag, tack vare er, slagit rekord i antal visningar och nått över 15000 visningar totalt. Det vill jag också tacka dig för.
Vad händer nu?
Bloggen uppdateras främst när jag är i Australien. Nu när jag är hemma igen kommer den att ligga lite i dvala tills det är dags igen. Istället kommer jag passa på att göra om lite på webbplatsen, uppdatera lite och lägga till lite nya bilder i bildbanken. När jag uppdaterar kommer jag att skriva om det här i resbloggen.
Jag försöker se det goda och positiva i det jag gör och upplever. Livet är inte alltid en dans på rosor, men om du nu springer över kol så kan du ju alltid njuta av hur bra det går att ta sig fram.
Men bromar… För ett par veckor sedan var det ett par bromsar vid poolen som stack mamma, helt oprovocerat, på ena bröstet (tre gånger till och med). Det gjorde ont och bröstet svällde (vilket jag inte kunde se eftersom jag sällan tittar på min mors bröst). Mamma tyckte även att jag skulle smörja in, men jag tyckte att Lars var bättre lämpad kandidat för detta.
Men i alla fall, jag kunde inte låta bli att fnissa lite, biten på ena bröstet, det låter ju lite kul. Jag inser nu att jag är en dålig och elak dotter. Idag var det nämligen min tur…
Jag har tillbringat dagen i poolen och på uteplatsen med min Kindle och min iPad (redigerade lite bilder, uppdaterade bloggen lite). Efter jobbet kom mamma ut och vi ”lekte” lite i poolen med pool nudlarna. När leken var slut (och mamma var tvungen att ta ett telefonmöte med jobbet) så skulle jag lägga tillbaka nudlarna i dess låda.
Helt plötsligt sticker det till i örat. En syl in i örat, sedan glödande hetta och massor med smärta. Övre öronsnibben bultade och smärtan var nästintill olidligt. Mamma sprang snabbt in och hämtade Stingose gel som ska lugna ner smärtan från stick och bett (fungerar även på myggbett och får då betten att klia mindre). Stormar in på toaletten och överöser mitt svullna och röda öra med krämen.
Nu, en halvtimme senare, ligger det en vit hinna på örat och det bränner fortfarande. Men jag överlever, jag är inte glad, men jag överlever.
P.S. Bromsarna verkar bo i ett palmblad som hänger över boxen där poolleksakerna finns. Mamma har lovat att klippa bort detta blad under morgondagen då hon misstänker att de byggt bo där. Nu ska bromsarna vräkas! Muhahahahaha!
Igår kväll, efter att Peter the Possum visat upp sig så att jag kunde ta en lite suddig nattbild, så ville inte Peter gå hem igen. VI hade alla lagt oss för att sova (eller snarare mamma och Lars försökte sova, jag låg och lyssnade på musik och läste).
Helt plötsligt kliver mamma över mig och börjar skrika. Det visade sig att Peter höll på att leka med kastrullerna och rev upp soporna för att hitta lite matrester. Mamma tyckte inte att detta var en speciellt bra idé så hon bestämde sig för att gå upp och skrika åt Peter att ge sig av. Det gick till och med så långt att hon smällde till honom med dörren till vagnen (till hennes försvar måste jag tillägga att han stod bakom dörren och vägrade att flytta på sig). Sen slängde hon sopposen och tog bort alla frestelser.
Som straff för detta bestämde sig Peter för att inte komma tillbaka ikväll. Så vi fick en lugn middag, nästan helt utan mygg. Kan ha något att göra med myggarmbanden jag hade runt handlederna och/eller myggljusen som var tända. Vem vet…
Poolen är helt underbar just nu. Vattnet är helt klart och nästan inga löv alls. Trots det relativt kalla vädret (20-25 grader och molning, regnade i förmiddags) så lockade vattnet mig. Så jag hoppade i.
Vattnet var inte kallt, att påstå det vore en stor lögn. Men det kändes kallt så ett dopp i SPAet kändes logiskt. Eftersom jag var blöt, och mamma ändå var ute, så bad jag henne att hämta lite SPAnektar till mig. Spanektar? undrade mamma. Ja, svarade jag, det som man dricker när man SPAar. Simma 200 meter så fixar jag det, svarade mamma.
En stund senare satt jag där igen, i bubbelpoolen, varm och gosig med 39 graders vatten och smuttade på mitt portvin. Livet e gött!
Restips Sydney och Australien 