…det stannar inte i bushen.

Helgens campingresa började med spöregn på motorvägen. Så mycket regn att det knappt gick att se vägen framför oss, trots att vindrutetorken gick i ett. Som det ofta gör härborta slutade regnet relativt snabbt och i sin vaka följde duggregnet.

Dagens destination var Watagon National Park. Här försökte vi oss på en lite avsides campingplats som Lars tittat ut. Vi hakade loss vagnen och skulle sedan putta/rulla det till rätt ställe. Helt plötsligt fick den egen fart och blrjade rulla ner för backen. Lars låg på marken för att hindra vagnen att rulla hela vägen ner från berget. Men vagnen väger 750 kg tom (1000 kg med innehåll) och hur stark Lars än är (med lite assistans från mig) så gick det inte. Men vi hade tur.

Vagnen körde in i ett litet träd som stoppade nedrullningen. Jag stod där, lite småchockad, och undrade hur det här skulle gå. Men Lars hade en plan. Han hämtade dragremnar, kopplade på vagnen till bilen och drog upp den. Därefter insåg han att det kanske inte var den bästa platsen att campa på (det fanns även massa skyltar som varnade om träd som ”ramlade” och jag hörde och såg det lite långre bort). Så vi körde ner till en lite ”tråkigare” del av campingområdet och fällde upp vagnen.

Och resten är historia som man brukar säga. Men jag vill lämna er med en positiv tanke. Däruppe fanns en massa blodiglar (en fluttade in mellan mammas tår) så jag är nöjd med denna campingplats. Och den är närmare toan 🙂