Kan själv, det är mitt motto. Så idag när jag skulle till Penguin Island ca 45 min norr om Perth så tog jag lokaltrafiken, vilket var förvånansvärt enkelt och smidigt.

Resan började med en 90 min båttur med Rockingham Wild Encountersför att spana in delfiner, sjölejon, diverse fåglar och kanske en eller annan pingvin. Pingvinerna uteblev, men fick leka med delfinerna och beundra sjölejonens lathet.

Bilder kommer så snart jag har Wifi.

Att leka Sherlock Holmes är kul, men inser att jag inte riktigt har hans hjärna…

Dagens aktivitet var att lösa ett mysterium. Jag, mamma, Lars och Emelie blev ”inlåsta” i ett rum och hade därefter 60 min på oss att lösa dvs gåtor, pussel och dyl för att hitta nyckeln som öppnade ”dörren”. Tillsammans löste vi detta på 61 minuter med väldigt få ledtrådar.

Riktigt kul att få använda sin hjärna lite 🙂

Idag stod Jamberoo på schemat. Det är en vattenpark med en olika typer av vattenrutschkanor. Men pga regn, regn och mera regn så blir det en överraskning i stan istället 🙂

Förhoppningsvis blir det Jamberoo en annan gång.

Idag har jag jagat ambulans och inspekterat det australienska sjukvårdssystemet.

Ok, det var en patienttransport, inte en ambulans. Och vi jagade den inte utan följde efter den.

Det hela började på Yellow Rock och sökandet efter en geocach.

För två år sedan var vi här i Hunter Valley sist och letade en cache men vart tvungna att ge upp då ett stort träd fallit över vägen och vi hade vaken motorsåg eller yxa. Så favorit i repris, denna gång med yxa.

Vi åkte upp via ”huvudvägen” (tänk dig ett elljusspår fast bergigare) och sidovägen som var mer off road (en stig i skogen, lite bergigt och brett nog för vår bil, men inte mer än så). Efter över en timmes resa på dessa två vägar var äntligligen uppe på krönet, därefter följde bushwalking.

Mamma och Lars förvann snabbt och helt plötsligt stod jag där, ensam, i vildmarken, i cikadapisset, med kameran i högsta hugg. Efter ett tag slutade jag följa efter/försöka hitta mitt sällskap och försökte finna vägen tillbaka. Jag ville även undvika ödlor, spindlar, cikador och låta bli att se ormar, jag såg i alla fall ingen orm.

Till slut hittade jag tillbaka till bilen och njöt av solen ett tag. Sen ser jag mamma och Lars komma ut ur skogen. Lars går med bestämda steg till bilen och tar fram first-aid väskan. Det är först då jag uppmärksammar att mammas högra arm är låst och hålls upp av vänster.

Det visade sig att mamma halkat på en sten och dragit armbågen ur led. Här skulle jag vilja säga att vi ilade iväg till närmaste sjukhus, men så var inte fallet, vi hade först en timmes skumpig väg att åka. Lars visade ännu en gång prov på sin färdighet bakom ratten och tog det så försiktigt det bara gick tillbaka till den riktiga bilvägen.

Ca 1 timme och 20 min senare var vi på sjukhuset i Cessnock. Här röntgades och drogades mamma, men då det tagit en stund att komma till läkaren hade armen svullnat så mycket att smärtan blev för grov att de inte kunde rätta till armbågen. Patienttransport bokades och ca 5 timmar efter vi kommit till akuten satte jag och Lars oss i bilen och följde efter mammas transport till sjukhuset i Maitland, ett par mil bort.

Här sövdes mamma (i ca 2 min) och blev tillrättad och gipsad. Lars var med hela tiden medan jag satt i väntrummet och läste och fick uppdateringar av Lars när det fanns information att ge. Totalt tog det ca 9 timmar att fixa mamma.

Nu sitter vi och äter lite ost och kex, klockan är halv tolv på natten och snart läggdags. Imorgon, om mamma mår ok, så kommer vi troligen att besöka några av regionens vingårdar.

P.S. Sjuksystern på sjukhuset påpekade att det varit massor med ormar i år, till och med i stan. En vän till henne hade blivit biten på sin gräsmatta… Jag slog genast händerna för öronen och sjöng en liten trudilutt. Fick många blickar…

P.S.S. När vi kom tillbaka till vagnen var i alla fall helvetesdjuren, cikadorna, tysta. Och tystnaden var ljuvlig!

Landande 22.20 lokal tid. Snabbt igenom passkontrollen, hämtade bagaget och gick till tullen. Till min stora besvikelse ville de inte ens titta på mina varor (och jag hade såväl mat som trä). Strax före 23 kom jag ut till ett 25 gradigt Sydney och välkomnades av mamma och Lars.

Väl hemma hann jag till och med packa upp innan 12-slaget och fyrverkeriupplevelsen. Till skillnad från i Sverige så måste man få tillstånd till att skjuta fyrverkerier vilket medför att gemene man inte har egen uppvisning. Så vi tittade på Sydneys show på tv (10 min lång symfoni av fyrverkerier) som avslutades med ett skimrande vattenfall.

Så gott nytt år, hoppas att 2014 för med sig positiva vibbar och ger dig styrkan att göra året fantastiskt för er alla.

P.S. Har inte hört en enda smällare, bara de organiserade fyrverkerierna har gjorts.