Inte heller här fick vi bada. Det kan ha haft något att göra med att det är väldigt långt ner till vattnet härifrån.
Men när vi frågade så var anledningen att det fanns fem olika sorters fladdermöss som bodde i grottorna längst ner, och några av dessa var utrotningshotade. Så inget bad denna gång heller.
Innan det var dags att gå ner och besöka vattenfallet så fick vi lunch. Lunchen bestod av sallad och lite charkuterier och vanligt vitt bröd. Inget direkt spännande eller ens särskilt gott. Men det gick ner.
Sen var det bar det av ner till det underbara vattenfallet. Även här var badplatsen avstängd, dels pga av översvämning, se bild ovan, men mest pga krokodil. När det kommer mkt vatten hit så hittar krokodiler också hit. Och dessa vill vi INTE leka med. Men jag och en österrikisk tjej letade febrilt efter krokodiler i dessa vatten utan att hitta den.
Vackert, varmt och fuktigt. Under den torra säsongen, och ibland även denna säsong, brukar man få bada här. Nu är det dessvärre ”badplatsen” avstäng pga för mycket vatten.
Det låter kanske lite löjligt, det kan komma trädgården och annat bråte ner från vattenfallet så därför inget bad.
Hade varit mysigt att få ta ett dopp, men kanske vid nästa fall?
Första stoppet på resan var stora termitstackar. Och de termiter man oroar sig för som villaägare i vissa områden. Terminerna i stackarna nedan livnär sig på gräs, ni vet, det gröna som växer på marken.
Detta är riktigt STORA termitstackar, den största jag såg låg säkert runt 5,5 meter i höjd och över två meter runt. Och de kan bli upp till 7 meter höga, men det är inget de bygger över en dag. Vår stack hade säkert tagit över 100 år att bygga. Dessa kallas, på direktöversatt svenska, för katedral termitstackar. Kolla in groparna och vecken på stacken, detta är deras luftkonditioneringssystem.
Detta tycker jag är imponerande i sig. Men tänk dig dessa stackar som isberg, det vi ser är bara en bråkdel av stacken, resten gömmer sig under ytan.
Här finns även det som kallas magnetiska termitstackar. Det ser mer ut som en kyrkogård än en äng med termitstackar, eller hur? Denna typ av stack hittas vanligen i områden som svämmar över, ingen (förrutom kanske terminerna, vet varför.
Idag har jag varit på två guidade turer runt Fremantle Prison, Doing Time och Great Escapes. Jag fick insyn i fångarnas vardag, fick se rummen, inklusive galgen och dead mans alley.
Jag försökte sammanfatta detta i en serie av inlägg här i bloggen.
Doing hard time
My time in the slammer
Solitary confinement
Escape from prison
Inläggen var inte från ett kvinnoperspektiv då jag inte besökte den kvinnofängelset, vilket inte har lika mycket historia.
Ibland fantiserar jag om att rymma. Runt 300 fångar har rymt från detta fängelse, men bara sju av dessa var ”lyckade”. Resten blev fångade igen.
Straffen har varit hårda här, det värsta var för rymningsförsök. Då kunde man få 100 rapp med piskan som kallas niosvansad katt.
När dessa staff utfördes fanns alltid en läkare närvarande som ställde sig mellan fången och piskmannen och satte stopp för rappen (så att fången inte skulle dö). Han hällde sedan salt i såren och tog fången till sjukhuset för att läka ryggen.
När ryggen var läkt fortsatte man med rappen där man slutat. Detta upprepades till dess att man kommit upp till angivet antal rapp, med 100 rapp kunde det ta ett halvår innan straffet var fullbordat. Ibland på nätterna hör jag skrik från fångar från det förflutna.
De gamla idoleringscellerna är hemska. Välvda tak, högt i tak. Vita väggar. Ca 1 meter bred, 2,2 meter lång. Cellerna på ena sidan var mörkläggningsceller, det fanns inga fönstrena så där blir det kolsvart.
Men vi sätts inte i isolering här längre, istället används dessa lokaler för bildlektioner. Det känns fel och jag känner tyngden av de som kom före mig. Väggarna skriker av frustration… Av instängdhet, av rädsla.
Men det finns värre saker. Bara några meter bort är galgen. Ingen har fått dödsstraff på ett tag, men rummet finns fortfarande kvar. Rummet dit den dödsdömda gick med sina fyra följeslagare.
Ibland, ser jag det framför mig. Klockan åtta på måndagsmornar, det var då som dödsstraffet verkställdes. Då de fyra följeslagarna satte ena handen på räcket och ena hande på den dödsdömde. Sen drog bödeln i spaken och fången föll ner i det 13 fot djupa hålet.
Sen gick följeslagarna ner de 13 trappstegen ner i hålet och hämtade liket och bar ut det med fötterna först. Repet återanvändes aldrig, det var unikt till varje dödsdömde och var utmätt till denne… 43 män och 1 kvinna hängdes här, den sista 1964.
06.45 väcks vi alla av fängelseklockan, då har vi 15 min att klä på oss och gå ut på gården för att bli räknade och sedan slussas tillbaka till våra celler för frukost.
De som har något slags jobb går iväg till det vid 08.30, själv har jag inte får något än. Jag får gå ut på gården och umgås där med resten av de sysslolösa fram till kl 16.15 då vi får någon slags kvällsmat i cellen. Lunchen serveras ute på gården, som tur var har vi tak därute nu. Lights out är 23.15.
Vår utegård är inte speciellt stor, men det finns riktiga toaletter där. Problemet är att de är längst bort på gården, där alla bråkstakar är, där fångvaktaren inte kan ser oss. Det är även i denna hörna som vi tömmer våra bajshinkar.
Min dröm är att få jobb i köket, det är visserligen långa timmar, men de som jobbar i köket får den bästa maten, två toaletter bara för dem och dusch varje dag. Som vanlig fånge är det 4 minuter 2-3 gånger i veckan. Och på sommaren blir det extremt varmt här. Kökspersonalen kan duscha hur länge de vill… Men det är vanligtvis mördarna, de med längst fängelsestraff som får jobb där, smidigare med upplärningen och kontinuitet.
My life of crime is over, been locked up at the maximum security prison, Fremantle Prison.
Jag fick 2,5 år i fängelset, och då menar jag inte något mesigt svensk fängelse. När dörren låstes och fångvaktaren knäppte fast sina nycklar vid bältet sattes jag på bänken, naken, med de andra nyintagna.
En efter en, medan vi andra tittade på, blev undersökta i samtliga hål. Jag vet inte vad som var värst, att sitta på bänken i mitt utsatta tillstånd och se mina nya grannar bli undersökta i öronen, näsa och rektum. När jag själv stod där på den vita linjen, men bred stans, och fick luta mitt huvud i fångvaktarens hand och därefter fick den andra inte så vänligt uppstucken i mitt rektum. Något i mig gick sönder.
Efter det kändes inte den gemensamma duschen fullt lika hemsk. Vi fick våra kläder, mossgröna, vår påse med första hjälpen och en blå folder. Foldern innehåller regler, schema och annat som jag måste veta för min vistelse här. Denna ska läsas och skrivas under av mig snarast.
När jag kommer till min cell får jag blandade känslor; tacksamhet över att cellen är större ursprungligen, orginalcellen 1,2 meter brett och 2,2 lång men två celler byggdes ihop för många år sedan då det ansågs inhumant, men pga rådande förhållanden i delstaten måste jag dela cellen med en annan fånge och sova i våningssäng. Den andra känslan är rädsla/oro över vem min cellkamrat är.
Vår cell har en våningssäng, väldigt smal med en smal madrass, pytteliten kudde och ett täcke som sett bättre tider. Vi har även en byrå som vi kan lägga våra kläder i, en bänk med tillhörande pall och vår ”toalett”. Toan är nog det värsta jag sett, det är en metallhink med lock. Denna måste vi dela och rengöra dagligen. Jag har hört att de gjorde ett försök att introducera kemiska toaletter på 60-talet, men det funkade inte…
Och då var rundturen på Rottnest Island slut och båten går strax tillbaka till Perth.
Men, åh så kul jag har haft. Det blev tre olika badplatser och massor med cyklande. Hade glömt hur mycket jag gillar att cykla. Stor tack till Lars som rekommenderade detta äventyr.
Restips Sydney och Australien 