Mamma och Lars har en off-road camper som vi tar med oss på resan till Hunter Valley. Den är som ett släp som sedan fälls upp och blir ett litet hem.
Ultimate Off-Road Camper
Uteplatsen
Kök och kökssoffan
Mammas och Lars sovrum
Utsikt uteplats
…det stannar inte i bushen.
Helgens campingresa började med spöregn på motorvägen. Så mycket regn att det knappt gick att se vägen framför oss, trots att vindrutetorken gick i ett. Som det ofta gör härborta slutade regnet relativt snabbt och i sin vaka följde duggregnet.
Dagens destination var Watagon National Park. Här försökte vi oss på en lite avsides campingplats som Lars tittat ut. Vi hakade loss vagnen och skulle sedan putta/rulla det till rätt ställe. Helt plötsligt fick den egen fart och blrjade rulla ner för backen. Lars låg på marken för att hindra vagnen att rulla hela vägen ner från berget. Men vagnen väger 750 kg tom (1000 kg med innehåll) och hur stark Lars än är (med lite assistans från mig) så gick det inte. Men vi hade tur.
Vagnen körde in i ett litet träd som stoppade nedrullningen. Jag stod där, lite småchockad, och undrade hur det här skulle gå. Men Lars hade en plan. Han hämtade dragremnar, kopplade på vagnen till bilen och drog upp den. Därefter insåg han att det kanske inte var den bästa platsen att campa på (det fanns även massa skyltar som varnade om träd som ”ramlade” och jag hörde och såg det lite långre bort). Så vi körde ner till en lite ”tråkigare” del av campingområdet och fällde upp vagnen.
Och resten är historia som man brukar säga. Men jag vill lämna er med en positiv tanke. Däruppe fanns en massa blodiglar (en fluttade in mellan mammas tår) så jag är nöjd med denna campingplats. Och den är närmare toan 🙂
När solen väl gick ner tystnade äntligen cikadorna. Helt plötsligt kunde man höra sina tankar igen. Jag vill inte påstå att jag hade tankar så tystnaden var total.
Sen tände vi lampan och började spela spel. Och då kom de lilla krypen på besök. De flesta styrde vingarna mot mitt hår och min hästsvans. För varje djur skrek jag högt och ljudligt, hela campingplatsen hörde nog mig.
På bilden ovan har vi mitt nya hatobjekt, cikadan. Som för övrigt va väldigt förtjust i blondiner!
Jag gillar inte dessa 17-års cikador! Jag log lite glatt mot mamma när hon berättade att cikadorna kan kissa på dig i skogen. Trodde till och med att det hände på bushwalken tidigare idag. Men åh så fel jag hade.
Nu är vi på campingplatsen i Hunter Valley Vagnen är uppställd, möblerna uppackade och livet leker. Om det inte var för dessa cikador! Tur att jag inte lider alltför mycket av tinnitus, för oljudet från insekterna är öronbedövande.
Klockan är 18.20, det är soligt och ca 32 grader varmt och här sitter jag insett taket. Varför kan man fråga sig? För att jag sett regnet ute. Cikadaregnet, kissregnet. Kiss är inte coolt och mysigt!
Jag är beroende av min iPad, speciellt på långa resor. Där har jag en massa böcker och filmer jag köpt och laddat över.
Största fördelen med att läsa mina böcker på iPad är att iBooks (apples bok-app) har ett nattläge så att det går att läsa även när det är mörkt ute OCH att man inte stör andra rutomking lika mycket.
Nackdelen med att läsa på iPad är att den går på batteri. Inne i campingvagnen finns cigarettuttag där man kan ladda saker, och för att kunna ladda måste man hitta Apple-kompatibla produkter. Förra sommaren köpte jag ett laddningkit till min iPad via Groupon där bl.a. väggladdare och cigarettuttagsladdare fanns med. Uprungstanken va att jag då skulle kunna ladda iPad i campingvagnen.
Inför resan var jag orolig för om laddaren verkligen skulle fungera, väggladdaren visade det sig bra funka för att ladda min iPod nano och syrrans iPhone. Det visade sig att jag inte hade något tt oo mig för, laddaren funkade perfekt och resan gick jättebra. Nu är jag hemma hos mamma igen, tiden går fort när man har roligt.
Wow, vilken resa. Att se de vacka kullarna i Victoria följt av slätt där bilvägen går spikrakt igenom betesmarker och jordbruk. Sammanlagt har vi kört runt 2834 km, inte illa på knappt tio dagar. Stort tack till Lars och mamma för denna insyn i Australien 🙂
Dag 1
Frenchs Forest (hem) till Killalea
132 km
Dag 2
Killalea till Aragunnu Camping Area
315 km
Dag 3
Aragunnu till Corringle Foreshore Reserve
315 km
Dag 4
Corringle till Reeves Beach camping Area (ninety mile beach)
253 km
Dag 5
Reeves beach till Tidal River, Wilsons Prom
180 km
Dag 6
Wilsons Prom till Yarra State Forest
200 km
Dag 7
Yarra State Forest till vingårdar till Melbourne tillbaka till Yarra State Forest
ca 250 km
Dag 8
Yarra State Forest till Dargile Camping Area, Heathcote-Graytown National Park
252 km
Dag 9
Dargile Camping Area till Billy Grace Reserve
558 km
Dag 10
Billy Grace Reserve till Frenchs Forest (hem)
379 km
Sista natten med campinvagnen. Vi är tilbaka i New South Wales efter en lång bilresa. Dagen campinplats är Billy Grace Reserve.
När vi packade upp vagnen blev vi serenerade av cockatoos, och efter middagen kom en räv på flera besök. Har aldrig sett en vild räv tidigare, inte ens i Sverige. Fick reda på av några grannar att räven tycker om våra sopor…
Inte nog med att jag fick se räven igen på vägen till toan innan läggdags, och jag snubblade nästan över en wombat! Wow, vilken resa detta varit!
Ny dag och ny campingplats, fortfarande i Victoria.
Vi är just nu i Dargile Camping Area i Heathcote-Graytown National Park . En ganska stor campingplats med den fräsh mulltoa (jag måste nog sluts mobba min kollega Jenny om hennes mulltoa).
Trots storleken på campingplatsen är vi ensamma igen, vilket är ganska skönt. Och det bästa? Sol. Änligen sol! Det är fortfarande inte varmt, bara runt 15 grader, men innan middagen hade vi sol!
Och min dröm handlade inte om en nation under Gud, eller om allas lika värde (sånt kallas önskedrömmar, inte jag sover drömman). Nej, jag hade en återkommande dröm inatt, tre gånger drömde jag det (är det inte bibliskt trots allt?).
Jag drömde att det var morgon och Lars klättarade över mig som han brukar, låster upp dörren och konstaterar att solen kommit tillbaka. Av lycka vaknar jag upp lite extra och kan ledsent konstatera att jag hör regnsmattret på taket och att det ännu inte är morgon. Denna dröm återupprepas tre gånger innan jag la den dörmmen till handlingen. Jag kan ju passa på att tillägga att det INTE var sol när jag vaknade på riktigt.
Strax innan uppgång/permanent uppvaknande drömde jag att jag var i en park med en massa koalor i träden. Jag hade dock bara mobilkameran och försökte få ett par bilder, men blev inte riktigt nöjd. Gick iväg till bilen och hämtade systemkameran istället.
När jag kom tillbaka till koalaparken hade koalerna hoppat ner från träden och föstes bort till annan plats för natten, och min kollega Marie T berättade att klockan var 17.00 och nu stängde parken. Jag minns även att jag desperat försökte få tag i min vän och tillika kollega Anna-Carin utan lycka. Fick bara voicemail och hon ringde inte tillbaka. Kände mig ganska desperat…
Nöden har ingen lag. Vi är på en campingplats i Yarra State Park, mitt i skogen, på ett berg tillsammans med myggen. Det är inte en enda annan människa på plats, trots att campingplatsen är ganska stor. Det kan ju ha någonting med regnet att göra, eller att det är ca 14 grader, eller att det är en helt vanlig onsdagskväll…
Jag fick maghaveri i eftermiddags och måste använda toaletten (utedass med myggor som bits i rö**n), utföra mina behov i det fria var inte aktuellt. Så, i slutet av vår spelomgång berättade min blåsa för mig att den var dags att tömma den. Ok, tänkte jag, och tog toapapper, handsprit och den stora kraftiga ficklampan (maglite för kunniga, funkar även som batong) och begav mig i mörkret till utedasset.
Jag kom 15 meter, sen var jag tvungen att gå tillbaka. Det var så mörkt ute att jag helt enkelt inte hittade dit, och kände mig orolig över att hitta tillbaka igen… Så mamma erbjöd Lars tjänster och han fick gå och kissa med mig. Kände mig helt plötsligt 5 år gammal, men vi hittade i alla fall både dit och hem igen :).
Restips Sydney och Australien 