De gamla idoleringscellerna är hemska. Välvda tak, högt i tak. Vita väggar. Ca 1 meter bred, 2,2 meter lång. Cellerna på ena sidan var mörkläggningsceller, det fanns inga fönstrena så där blir det kolsvart.

Men vi sätts inte i isolering här längre, istället används dessa lokaler för bildlektioner. Det känns fel och jag känner tyngden av de som kom före mig. Väggarna skriker av frustration… Av instängdhet, av rädsla.

Men det finns värre saker. Bara några meter bort är galgen. Ingen har fått dödsstraff på ett tag, men rummet finns fortfarande kvar. Rummet dit den dödsdömda gick med sina fyra följeslagare.

Ibland, ser jag det framför mig. Klockan åtta på måndagsmornar, det var då som dödsstraffet verkställdes. Då de fyra följeslagarna satte ena handen på räcket och ena hande på den dödsdömde. Sen drog bödeln i spaken och fången föll ner i det 13 fot djupa hålet.

Sen gick följeslagarna ner de 13 trappstegen ner i hålet och hämtade liket och bar ut det med fötterna först. Repet återanvändes aldrig, det var unikt till varje dödsdömde och var utmätt till denne… 43 män och 1 kvinna hängdes här, den sista 1964.

06.45 väcks vi alla av fängelseklockan, då har vi 15 min att klä på oss och gå ut på gården för att bli räknade och sedan slussas tillbaka till våra celler för frukost.

De som har något slags jobb går iväg till det vid 08.30, själv har jag inte får något än. Jag får gå ut på gården och umgås där med resten av de sysslolösa fram till kl 16.15 då vi får någon slags kvällsmat i cellen. Lunchen serveras ute på gården, som tur var har vi tak därute nu. Lights out är 23.15.

Vår utegård är inte speciellt stor, men det finns riktiga toaletter där. Problemet är att de är längst bort på gården, där alla bråkstakar är, där fångvaktaren inte kan ser oss. Det är även i denna hörna som vi tömmer våra bajshinkar.

Min dröm är att få jobb i köket, det är visserligen långa timmar, men de som jobbar i köket får den bästa maten, två toaletter bara för dem och dusch varje dag. Som vanlig fånge är det 4 minuter 2-3 gånger i veckan. Och på sommaren blir det extremt varmt här. Kökspersonalen kan duscha hur länge de vill… Men det är vanligtvis mördarna, de med längst fängelsestraff som får jobb där, smidigare med upplärningen och kontinuitet.

My life of crime is over, been locked up at the maximum security prison, Fremantle Prison.

Jag fick 2,5 år i fängelset, och då menar jag inte något mesigt svensk fängelse. När dörren låstes och fångvaktaren knäppte fast sina nycklar vid bältet sattes jag på bänken, naken, med de andra nyintagna.

En efter en, medan vi andra tittade på, blev undersökta i samtliga hål. Jag vet inte vad som var värst, att sitta på bänken i mitt utsatta tillstånd och se mina nya grannar bli undersökta i öronen, näsa och rektum. När jag själv stod där på den vita linjen, men bred stans, och fick luta mitt huvud i fångvaktarens hand och därefter fick den andra inte så vänligt uppstucken i mitt rektum. Något i mig gick sönder.

Efter det kändes inte den gemensamma duschen fullt lika hemsk. Vi fick våra kläder, mossgröna, vår påse med första hjälpen och en blå folder. Foldern innehåller regler, schema och annat som jag måste veta för min vistelse här. Denna ska läsas och skrivas under av mig snarast.

När jag kommer till min cell får jag blandade känslor; tacksamhet över att cellen är större ursprungligen, orginalcellen 1,2 meter brett och 2,2 lång men två celler byggdes ihop för många år sedan då det ansågs inhumant, men pga rådande förhållanden i delstaten måste jag dela cellen med en annan fånge och sova i våningssäng. Den andra känslan är rädsla/oro över vem min cellkamrat är.

Vår cell har en våningssäng, väldigt smal med en smal madrass, pytteliten kudde och ett täcke som sett bättre tider. Vi har även en byrå som vi kan lägga våra kläder i, en bänk med tillhörande pall och vår ”toalett”. Toan är nog det värsta jag sett, det är en metallhink med lock. Denna måste vi dela och rengöra dagligen. Jag har hört att de gjorde ett försök att introducera kemiska toaletter på 60-talet, men det funkade inte…