My life of crime is over, been locked up at the maximum security prison, Fremantle Prison.

Jag fick 2,5 år i fängelset, och då menar jag inte något mesigt svensk fängelse. När dörren låstes och fångvaktaren knäppte fast sina nycklar vid bältet sattes jag på bänken, naken, med de andra nyintagna.

En efter en, medan vi andra tittade på, blev undersökta i samtliga hål. Jag vet inte vad som var värst, att sitta på bänken i mitt utsatta tillstånd och se mina nya grannar bli undersökta i öronen, näsa och rektum. När jag själv stod där på den vita linjen, men bred stans, och fick luta mitt huvud i fångvaktarens hand och därefter fick den andra inte så vänligt uppstucken i mitt rektum. Något i mig gick sönder.

Efter det kändes inte den gemensamma duschen fullt lika hemsk. Vi fick våra kläder, mossgröna, vår påse med första hjälpen och en blå folder. Foldern innehåller regler, schema och annat som jag måste veta för min vistelse här. Denna ska läsas och skrivas under av mig snarast.

När jag kommer till min cell får jag blandade känslor; tacksamhet över att cellen är större ursprungligen, orginalcellen 1,2 meter brett och 2,2 lång men två celler byggdes ihop för många år sedan då det ansågs inhumant, men pga rådande förhållanden i delstaten måste jag dela cellen med en annan fånge och sova i våningssäng. Den andra känslan är rädsla/oro över vem min cellkamrat är.

Vår cell har en våningssäng, väldigt smal med en smal madrass, pytteliten kudde och ett täcke som sett bättre tider. Vi har även en byrå som vi kan lägga våra kläder i, en bänk med tillhörande pall och vår ”toalett”. Toan är nog det värsta jag sett, det är en metallhink med lock. Denna måste vi dela och rengöra dagligen. Jag har hört att de gjorde ett försök att introducera kemiska toaletter på 60-talet, men det funkade inte…