Jag har ett rikt inre liv (och livlig fantasi) som ofta späds på med filmer.

Jag må skämta ofta och gärna om mina tre hjärnceller, men min hjärna är som en tjattrande apa, i ständig rörelse. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag älskar film, tv-serier och böcker så mycket. Jag får något annat att tänka på ett tag. Men ibland fastnar en film lite för bra…

Ett sådant exempel är filmen Bangkok Hilton med Nicole Kidman. Long story short: Flicka möter pojke, pojke lägger droger i flickas resväska, flicka åker fast och hamnar i Thailändskt fängelse och riskerar avrättning… Ni vet, the usual.

Så varje gång jag ska iväg trippelkollar jag mina väskor (bor ensam med två knarkfria innekatter så risken är stor att något händer), har en resväska utan möjlighet att gömma saker samt håller maximal utsikt till och på flygplatsen. Ändå känner jag mig nervös när jag hämtar ut mitt bagage efter min resa. Ganska så ologiskt, men så är det, min ”tullskräck”. Inte att jag mot förmodan har mat jag inte deklararerat.