Stan är stängd och helt tom, säger busschauffören när jag går på bussen. Va skönt, svarar jag, då får jag hela stan för mig själv.

De uppmärksammar alltid mammas arm och undrar nyfiket vad som hänt. Sist vi åkte buss tillsammans tittade chauffören på mammas gips och sedan på mig. It wasn’t me! förtydligade jag. Prove it, fick jag till svar.

Detta är attityden från de busschaufförer jag stött på i Sydney. I stort sett alltid ett leende och ett skämt. Jag säger inte att Stockholms busschaufförer inte har sin charm (vissa kan vara helt underbara) men här verkar de vara i överlag gladare.

Kanske beror det på faktumet att de får ha shorts på sig,  eller så är det bara jag 🙂